Det finns en gräns för hur mycket skit man kan ta emot från en människa man älskar. Ibland önskar jag att du faktiskt hade skadat mig på riktigt, eller sagt att du faktiskt hatar mig, för det hade varit så mycket lättare för mig då att hata dig. Jag försöker intala mig att du bara har svårt för att förstå, men det känns inte som att det bara handlar om det. Man måste lära känna sig själv innan man börjar klaga på hur andra är, annars är risken väldigt stor för att man egentligen är precis likadan själv, om inte ännu värre. Alla gånger jag valt att hålla käften istället för att försvara, bara på grund av att jag någonstans tyckt synd om dig, för att jag älskar dig. Men för varje dag som går blir allt bara värre och jag vet inte längre om jag kan tycka synd om dig, jag vet inte längre om jag kan älska dig. Om du bara för en jävla gångs skull kunde lyssna klart på mig, höra vad jag har att säga, försöka förstå mig och faktiskt försöka ändra dig, men det finns inte i din värld. Istället står jag och skriker mig hes, utan minsta gensvar, och dagen därpå agerar du som att ingenting har hänt. Ibland önskar jag att du hade sagt att du faktiskt inte vill ha mig här, att jag förstör ditt liv genom att bara finnas, för det hade varit så mycket lättare för mig att gå ifrån dig då. Men när du i ena stunden säger att du älskar mig, och i nästa behandlar mig som att jag är ditt livs största misstag, kan jag inte bara gå. För jag älskar ju dig faktiskt, innerst inne. Istället går jag och lägger mig varje kväll med hopp om en bättre morgondag, och sen står vi där dagen därpå och går igenom allt ännu en gång. Och för varje sådan dag som går, växer jag samtidigt som jag krymper. Och för varje sådan dag som går hatar jag dig mer, samtidigt som jag hatar dig mindre.

“I always surprise myself on my ability to turn a phrase. Words are, in my not so humble opinion, the most inexhaustible source of magic; capable of both inflicting injury and remedying it.”                                                                          - Albus Dumbledore

Endast ett enkelt men uppriktigt förlåt hade gjort allting så mycket lättare att uthärda. Då hade du i alla fall visat att du någonstans bryr dig, trots allt.

Idag var det första dagen i skolan och jag bestämde mig för att vara glad, vilket funkade väldans bra. Idag var även första jujutsu-träningen med grönt bälte. Det innebar nya tränare, nya kast och ny träning överlag med mycket mer fys än vi haft förr. Jag är lite smått skakis nu - härligt! Till sist, men absolut inte minst, ska jag även berätta att jag har hämtat mina nya glasögon och att jag idag fick hem min nya svarta megnettavla som jag beställde i slutet på förra veckan. Nu ska jag gå och duscha och sen ska jag krypa ner i soffan tillsammans med mamma och titta på Hinsehäxan. Om jag hinner däremellan kommer jag även att lägga upp några bilder på mig och vovvarna på hundbloggen som jag tog innan idag. Oj, så mycket jag hunnit med att göra denna dag! puss på er!

Jag kände en gång en självsäker, bekymmerslös flicka. En flicka vars värld alltid var vacker. Hon var en väldigt glad och omtänksam flicka och hon spred glädje runt omkring sig. Hon hade växt upp med orden "ingen ska lämnas utanför" och det var för henne en självklarhet. Den här flickan hade många vänner, både äldre och yngre, både pojkar och flickor, och aldrig lämnade hon någon utanför. När hon var 6 år gammal och hela klassen skrattade åt en pojke som blev ledsen och började gråta, var det hon som gick fram och tröstade honom. För ingen ska lämnas utanför. Hon tröstade honom med orden; "bry dig inte om dem, de är bara avundsjuka". Hon var då 6 år gammal.

Men så växte flickan upp och för varje år som gick ställdes fler och fler krav på hur hon skulle vara och hur hon skulle se ut. Plötsligt var man tvungen att "passa in" för att inte glömmas bort. Plötsligt började människor kategoriseras efter personlighet och utseende. Flickan kunde inte längre vara med vem hon ville, hon kunde inte längre göra vad hon ville, hon kunde inte längre se ut som hon ville, för hon kände sig hela tiden tvungen att leva upp till de krav andra ställde på henne. Hon var aldrig utanför, hon hade vänner, hon blev aldrig bortglömd, men ändå kände hon sig så vilsen, så bortkommen, och så förvirrad. Världen var inte längre så vacker som hon en gång hade trott.

Men hon försökte, i flera år försökte hon, att passa in. Men priset hon fick betala blev till slut för högt. Den där 6-åriga flickan lever fortfarande kvar i vår värld, men i många år gömde hon sig så långt in mörkret att väldigt få visste att hon fortfarande existerade. Hon fanns där någonstans, långt innanför den mur som byggts upp för att skydda henne, skydda henne ifrån att se världen så som den faktiskt är. Och utanpå detta skal, växte en ny person fram. En person som var så osäker på sig själv, att hon inte ens vågade älska en annan människa. En person som hade tappat tron på mänskligheten.

Att säga de orden till någon annan; "bry dig inte om vad de andra säger och tycker. du ska vara den du är och du ska vara stolt över dig själv. du ska älska dig själv och du ska älska alla andra precis lika mycket", att säga de orden till någon annan som mår skit är så jävla lätt, men att verkligen leva efter dem är tusen gånger svårare.

Flickan börjar kämpa sig tillbaka, och det skal som skulle skydda henne från verkligheten blir allt tunnare. Hon har bestämt sig nu, hon har insett nu, att hon måste vara en del av den förändring som måste ske för att världen ska bli precis så vacker som den borde vara. Hon har insett nu att man måste våga chansa för att lyckas, även om man samtidigt riskerar att misslyckas. Vägen till målet är lång och det kommer ta lång tid att ta sig fram. Vägen kommer innehålla fullt av hinder, många människor kommer försöka rasera hennes beslutsamhet, men hon vet nu att hon måste lyckas. Och för att lyckas måste hon vara stark.
                                                                               Tusen gånger starkare.

Jag kom precis hem från Kennie efter en trevlig kväll med Sagan om de två tornen. När jag gick därifrån var jag trött, men på vägen hem piggnade jag allt till så nu hamnade jag här istället för i sängen... Dock borde jag nog egentligen gå och lägga mig snart för imorgon blir det full rulle med småtjejerna som kommer hit redan vid två och sen även ska sova här. Det blir bowling och förhoppningsvis gladiatorerna, och antagligen en himla massa mer. godnatt på er.

Klockan närmar sig sju på morgonen så nu får jag väl säga att det är fredag. Igår var jag hos tandläkaren och lagade den tand jag råkade slå sönder på nyår och sen körde mamma mig till mobilia där jag träffade Jonta som jag sen spenderade resten av dagen med. En härlig dag med min allra bästa vän blev det och vi invigde bland annat en av mina julklappar - glassmaskinen. Det blev en tobleroneglass och en hallonglass som båda var riktigt goda enligt mig.

Inatt har jag och mamma myst framför hockeyn och hejat fram Små Kronor till vinst i JVM, och förutom min lilla power nap i tredje perioden så har jag fortfarande inte lyckats somna... För en stund sen började Monster House på tv, en animerad familjekomedi enligt min tv-tablå. Dock tycker jag den verkar lite läskig så frågan är om jag inte snart slår över till Tingeling istället... Senare idag ska jag och mamma till Malmö på manifestationen mot våldet som härjar i staden för tillfället och tända ett ljus, och efter det ska jag träffa Kennie. Därför känns det som att jag snart borde somna... vi får väl se hur det går med det! puss på er.

Jag och Frida vaknade väldigt sent, vilket aldrig har hänt när Frida sovit här, så det var ganska skönt. Kanske berodde det på att det blev väldigt sent inatt med både hockey och sen hitta nemo efter det, men det var trevligt. När vi väl vaknat vid ett någongång gick vi upp och gjorde frukost och sen hjälpte jag henne att hitta lite uppvärmningslåtar de ska ha i Gothia tills hennes pappa kom och hämtade henne. Sen har det varit en lite småseg dag och nu sitter jag och mamma och myser med varsin dator, lussebulle och mugg glögg. En del människor har liksom jul året om. :]

Strax ska jag gå och duscha och sen blir det nog sängen för min del. Men eftersom att det fortfarande är lov kommer jag även idag somna till en härlig barnfilm, vilken har jag dock ännu inte bestämt... Askungen kanske? puss på er.