do you believe in fate?
- någon random snubbe
inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut
en helg i barcelona med vistelse i fem länder på fyra dar
På måndagen checkade vi ut runt tio på förmiddagen för att sen via tunnelbanan ta oss till Ferrari-butiken. Ja, det blev en himla massa Ferrari på denna resa, men jag tyckte faktiskt det var ganska kul, jag också. Från Ferrari-butiken gick vi sen längs gatan ner till Placa de Catalunya, ett stort torg med fina fontäner. Dock var det någon form av demonstration så de mesta av fontänerna täcktes av skyltar och tält... Torget ledde iaf direkt in oss på den stora gågatan La Rambla vilken nästan gick ända ner till vattnet. Vi kom dock aldrig hela vägen ner, men jag kunde se det, och det dög för mig. När det var en timme kvar tills vi skulle ta oss till flygplatsen, vände vi och gick tillbaka. Ingenting blev köpt då jag inte riktigt var på humör för att gå i affärer så jag kände mig lite tråkig som skulle komma hem helt tomhänt. Därför gick vi inom Ferrari-butiken en sista gången på vägen tillbaka för att köpa en Ferrari-nalle till min "Souvenirhylla" jag har på mitt rum.
Vid varje övergångsställe fanns texten nedan ~ "1 av 3 dödsfall i trafikolyckor i Barcelona är gångtrafikant. Var försiktig!"
Flygresan hem var nästan lika smidig som ditresan men trötta var vi när vi äntligen landade på Kastrup och möttes upp av mamma och pappa som var snälla och hämtade oss. Visst hade vi gärna stannat en dag till för att ha tiden att utforska ännu mer av den stora staden, vi har ju trots allt bara hunnit med en liten del av hela, men det var faktiskt ganska skönt att komma hem också. Kanske görs ytterligare en Barcelonaresa i framtiden, vem vet? Det har iaf varit himla skönt med lite riktig semester och jag känner mig nu ganska så fit for fight när det gäller min hög på sju stycken stora skolarbeten som ska skrivas/göras inom de närmsta två veckorna. Fina nallen har också fått sin plats i hyllan som representant för helgen, för vad skulle passat bättre än den?
Dalahästen; "Sverige"resan 2010. "Snöklotet"; Jerusalem 2012. Pinocchio; Italien-Österrike 2006. Fåret; Gotland-Fårö 2005. Ferrari-nallen; Barcelona 2012.
Lite andra bilder...
vi är nog fan snart i Lissabon
Resan gick bra och det var smidigare än förväntat att byta flyg i Frankfurt, hoppas det är lika lätt i Bryssel imorgon. Klockan tio lämnade vi min gata bakom oss och ca halv åtta på kvällen checkade vi in på hotellet ganska så mitt i Barcelona. Vi var ganska trötta men en kvällspromenad för att äta glass, utfoska staden och köpa vatten hanns med.
Igår gick vi upp hyffsat tidigt, käkade hyffsat god frukost och sen träffade vi ett trevligt gäng svenska gubbar. Dessa skulle även de till Circuit de Catalunya (Formula 1-banan) och de hade redan varit där i fredags så vi, som inte riktigt visste hur vi skulle ta oss dit, tog följe med detta något flummiga och snart märkbart öl-älskande gäng. Väl på tunnelbanestationen, som var fullsmockad av formula 1-fantaster, lyckades vi dock på ett eller annat vis att sätta oss på fel tåg - allihopa - och när vi åkt tjugo minuter för långt fick vi snabbt som tusan byta tåg och åka tillbaka. Ett härligt gäng göteborgare bredvid oss undrade var tusan de var och la dagens kommentar "Vi är nog fan snart i Lissabon... eller kanske Frankrike!". En av gubbarna vi hade tagit oss dit med var något mer positiv och menade på att "nu fick vi iaf se en annan del av landet än den vi planerat", och det var ju ett trevligt sätt att tänka på tyckte jag.
När vi väl hamnat rätt och gått av tåget väntades en halvtimmes promenad i stekhet sol. Svetten rann och anfådd blev man, men vi kom fram till slut. På beställning av min vän Jonta köpte vi en Red Bull-keps som jag fick låna (hoppades jag) och sen var det dags för kval i en och en halv timme. Jag är ju inte sådär väldigt insatt i detta med formula 1 men är väldigt öppen för nya saker så lite intressant var det ju allt, om inget annat för att Kennie själv är så entusiastisk när det gäller att svara på mina dumma frågor.
Väl tillbaka i Barcelona gick vi till hotellet och bytade om, letade upp en restaurang för att käka middag och sen gick en lång och härlig promenad för att utforska staden ytterligare. Vi hittade då ett himla stort och fint köpcenter som vi besökte, dock var ingen av oss på shoppinghumör så inget blev köpt. Vidare på promenaden gick vi förbi Museo Taurino som tidigare varit en arena för tjurfäktning men numera är ett museum, och senare gick vi även förbi La Sagrada de Familia som jag tycker är himla vacker. Det är dock synd att den förmodligen aldrig kommer bli färdig. Slutligen kom vi fram till Hospital de Sant Pau, vilket vi bor grannar med, och sen var vi hemma.
Även idag står det formula 1 på schemat - det riktiga racet. Vad som händer därefter kan endast tiden utvisa, men det kommer bli bra. Mycket bra.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, av Jonas Jonasson
"Efter ett långt och synnerligen händelserikt liv hamnar Allan Karlsson på det äldrehem han tänker ska bli hans sista anhalt på jorden. Problemet är bara att hälsan vägrar att ge vika, och en dag bär det sig inte bättre än att det är dags för honom att fylla tresiffrigt.
Pompa och ståt väntar, med kommunalråd och lokaltidning på plats. Ett spektakel så oönskat av Allan att han i stället kliver ut genom fönstret. Därmed är han på rymmen från sitt eget födelsedagskalas. I hastigheten råkar Allan få med sig en väska som han bara skulle vakta ett slag och strax har han både tjuvar och poliser efter sig.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann handlar om en månadslång jakt genom Sverige på Allan och hans nyfunna vänner. Men boken är också en resa genom 1900-talet - den oändligt sorglöse Allan Karlssons livsresa.
Hur kommer det sig egentligen att Allan äter middag med blivande presidenten Truman? Och får lift med förre premiärministern Churchill? Och åker flodbåt med ordförande Maos unga hustru? Eller för den delen att han tillbringar fler månader med att vandra över Himalaya?
Trots att Allan är fullständigt ointresserad av politik och religion tycks han ha påverkat de flesta av det förra seklets stora händelser. I hundra år gjorde Allan Karlsson världen osäker, bara genom att vara. Och nu är han lös igen."
Boken är en av de bästa jag läst och har ni inte redan läst den så gör det! Den är otroligt rolig och himla bra. Även en person som vanligtvis inte tycker om att läsa skulle tycka om denna bok, det är jag nästan hundra procent säker på. Den blir inte tråkig en enda gång och sättet den är skriven på är bara så klockrent. När jag läst ut den fylldes jag av en tomhet jag nog inte känt efter en bok tidigare, och jag ville bara att den skulle fortsätta och aldrig ta slut. Den är verkligen väl värd att läsa. 
Högklackat
produktiviteten är skrämmande hög
en stor, mysig, snorig eskimåpuss på er!
en busschaufför, det är en man med glatt humör...
Jag vet inte, jag har alltid sett den sången som någon form av ironisk låt. Vi sjöng den alltid för vår gamla skolbusschaufför som yngre, för att driva lite med honom.
Jag har aldrig varit ett stort fan av att åka buss, dels på grund av att det just är en buss, men också för att jag alltid upplevt de flesta busschaufförer som gamla och sura gubbar... eller tanter. Skolbusschauffören var visserligen ganska rolig ibland, men även han hade sina dagar då han uppfyllde alla kriterier för hur en busschaufför var enligt mig; sur, tråkig, otrevlig, stressad, och kör avsiktiligen ifrån personer som springer snabbare än de egentligen kan för att hinna fram innan dörrarna stängs, helt röda i ansiktet och med båda armarna viftandes högt över huvudet för att synas bättre. Ni vet, såna som jag.
Men. Två gånger på bara en vecka har jag åkt buss med två sjukt snälla busschaufförer, och det är sån't som lite göra mina dagar, trevliga och omtänksamma människor. Den första chauffören stannade och väntade på en dam med rullator som hade svårt för att ta sig fram, trots tiden det tog. Den andra chauffören stannade idag för en springande kille och för en äldre dam som fick åka med till min hållplats, där han ringt och bett bussen hon egentligen skulle gå till stanna och vänta på henne, trots att den bussen egentligen inte stannar på min hållplats alls. Sådana människor är guld värda, just sayin'. Och det är sådana människor som visar att det inte är okej att generalisera och vara fördomsfull. För tänk så många trevliga männsikor man egentligen går miste om, bara på grund av våra fördomar. just sayin'.
winterdagar tillsammans wheatenvovvar
Fototriss del 166 - SÅ HÄR SER DET UT DÄR JAG ÄR, del 14
Dimman ligger tät otaliga timmar om dagen. Marken är täckt av vit, tjock kramsnö som knastrar sådär härligt när man går. Vi trodde alla att våren var på väg för ungefär 4 veckor sedan, då bild efter bild lades upp på facebook med "årets första vårtecken". Vi hade inte haft snö en enda dag under hela vintern, men plötsligt blev det kallt och från himlen började vitt regn falla. Till en början försvann det ganska snabbt, men när två veckor gått stod termometern på -11 och att vintern tagit sig hit även detta år var ett faktum. Fortfarande ligger snön kvar, och jag, precis som mina tre hundar, är överlycklig. Jag undrar om jag någonsin kommer växa ifrån den där barnsliga glädjen när första snön lägger sig på marken. Jag tror nog inte det, för ett snötäckt landskap är något av det vackraste som finns.
För att se fler härliga fototrissar från olika delar av landet, kika in här.
